Idag ska jag inte outa dumskallar eller analysera kvacksalveri. Idag har jag en viktig poäng som jag vill förmedla.
Varför begår till synes normala människor frukstansvärda handlingar? Jag använder inte ordet onda handlingar för jag ser ingen mening med ordet ondska. Det har religiös anknytning och så vitt jag vet existerar inget så som ondska.
Men varför sker det då fruktansvärda brott? Visst är mental sjukdom en aspekt i många illgärningar. Åtminstonde när det handlar om personer som agerar på eget bevåg.
Visst kan människors empati sättas ur spel genom en dålig uppväxt.
Men när vi talar om “ondska” på stor nivå, i form av rörelser. Som muslimsk terrorism, eller nazi tyskland. Då räcker dessa förklaringar inte till.
Det är helt enkelt en statistik omöjlighet att hela SS skulle ha lidit av kollektiv skadlig uppväxt eller mental sjukdom. Det är inte resonligt att anta att en sådan ansamling skadade människor skulle ha bott i Tyskland under den tiden.
Och även om antalet självmordsbombare inom Islam är en relativt liten del ställt mot antalet muslimer totalt så har det gjorts undersökningar bland de muslimska länderna där man frågat hur många som “anser att självmordsattacker är rättfärdigade när det gäller att försvara tron”.
Den procent av befolkningen i de flesta länder som svarat ja visade sig horribelt stor, och då gjordes inte ens undersökningen i de mest fundamentalistiska länderna Iran och Saudi Arabien.
Inte nog med det, även i det MEST sekulariserade muslimska landet, Turkiet var det hela 13% som ansåg att självmordsattacker var rättfärdigat. Det kanske låter som en låg procent (åtminstonde jämfört med de flesta andra muslimska länder där siffran var långt över 50%) men kom ihåg att då talar vi om uppemot tio miljoner människor.
Vi i det sekulariserade Europa fortfarande av bieffekterna av långvarig exponering av kristen dogma. Därför säger många av oss naivt att det är ondska.
jag skulle vilja hävda, att både de muslimska självmordsbombarna, och de ss soldater som ledde människor in i gaskammrarna, agerade fullständigt rationellt. Utifrån deras verklighetsuppfattning.
När vi tittar på världen så samlar vi in data genom våra sinnen, och använder sedan vårat intellekt för att så gott vi kan, kartlägga verkligheten runt omkring oss. Vi tror alla en massa saker om världen, och vi agerar utifrån det vi tror är fallet.
Alla människor agerar mer eller mindre logiskt i den aspekten. Det vi uppfattar som ondska, är ingen produkt av irrationellt agerande, utan en produkt av rationellt agerande, baserat på en felaktig verklighetsuppfattning.
Detvi tror är sant, är det vi baserar våra beslut på, vi har ingenting annat att agera efter, och om våran verklighetsuppfattning inte stämmer överrrens med hur saker faktiskt är. Då kommer våra handlingar att bli lika förskjutna som vår verklighetsuppfattning är förskjuten från sanningen.
Det vi uppfattar som ondska, är inget mer än att något har gått fel i de första två stegen av vårt agerande, insamlingen av data, eller kartläggningen av hur saker är baserat på den datan.
Jag tittade nyligen på en dokumentär med många videoklipp från Hitlers privata filmkamera. Man spelade in mycket film i hans hem i Obersalzberg. Man ser den kanske mest avskyvärda mannen i historien skratta och prata med barn, man ser förbrytare som Himmler dricka te med andra högt uppsatta nazister. Om man inte visste vilka de var kunde de vara vilka gamla män som helst som satt och fikade en sommareftermiddag.
När man hittade fotoalbum från midsommarfirande vid Auschwitz blev många människor chockade över hur “vanliga” de som arbetade där verkade. När man ser sådant så slås man av tanken. Kunde det ha varit vem som helst av oss? Det är ingen rolig fråga, och svaret är destå värre. Jag tror att svaret är ja.
Det är en vanlig myt att det generella försvaret använt av nazister efter andra världskriget var, “jag lydde bara order”. Det är fel, när det gäller de flesta förhörda SS män och kvinnor, och till och med kommendanten för Auschwitz så är det allmänna svaret snarare “vid tidpunkten trodde jag att det jag gjorde var rätt”.
Det här är svaret ger en oerhörd insikt i hur förintelsen kunde inträffa, och en viktig insikt om det ska stoppas från att hända igen.
Vi kommer tillbaka till det jag började med, vi agerar alla rationellt baserat på vad vi tror verkligheten är.
Om din telefon ringer precis nu, ochen främmande röst berättar att man ringer från brandkåren, ditt hus har brunnit ner och din familj kunde inte räddas. Hur skulle du reagera?
Du har inte sett ditt hus nerbrunnit, och du vet inte besviligen att din familj är död, men OM du tror på det personen säger, om du i din kartläggning av verkligheten tror att det har hänt. Då kommer du uppleva precis samma trauma och känslor som om du faktiskt stod där.
Skillnaden mellan att veta att det hänt, och att tro att det hänr, är för dig irrelevant. Effekten är precis den samma. Även om ditt hus faktiskt inte har brunnit ner.
Nazisterna hade många villfarelser om verkligheten. Man trodde till att börja med att judar var en ras, en myt vi köper än idag. Man trodde också att världen var en kamp mellan raserna. Nazisterna var övertygade om att deras folk, riskerade att bli utplånade av judarna. Att om ingenting gjordes, skulle den ariska rasen ohejdat försvinna ur historien.
Det är svårt för oss att sätta oss in i det här men försök föreställa dig att du verkligen verkligen tror att så är fallet. Att det finns ett folk som med säkerhet kommer leda till ditt folks förgörelse. Dina barn, fina barnbarn. Hela din kultur.
Utifrån sin tro, agerade nazisterna irrationellt på något sätt i att hata, och till och med försöka förgöra judarna? Nej. De gjorde precis vad de flesta av oss skulle göra om vi trodde samma sak.
Precis som vi skulle hoppa i bilen och köra hem till vårt nerbrända hus.
Jag säger inte att det de gjorde var bra eller rättfärdigat. Det de gjorde var avskyvärt. Jag försöker bara poängtera att när de väl valde att handla, så hade misstaget redan begåtts för länge länge sedan. Det var oundvikligt. De agerade rationellt, på en irrationell tro.
Många nazister vittnade i efterhand, och även under förintelsen att man avskydde dödandet, att man kände empati för speciellt barnen. Men att man insåg att man inte hade något val.
Om vi så tar muslimska fundamentalister. Är Bin Laden verkligen en galning? Eller agerar han fullkomligt rationellt, inom ramarna för det han tror?
Låt oss igen sätta oss i en annan persons skor och försöka föreställa oss världen, baserad på vad de tror.
Föreställ dig att du tror att efter döden så kommer du leva för evigt, baserat på vissa saker i den här världen kommer du antingen lida för evigt, eller för evigt vara förenad med dina kära i välmående.
Föreställ dig att om du inte tror på det här, så kommer du höra till de lidande. Om du verkligen tror på det här, så är en icke troendes liv inte mycket värt. De lever här i en bråkdel av evigheten och kommer sedan lida för alltid. Under den lilla tid de är här riskerar de att influera någon du älskar, kanske ditt barn till att tappa sin tro och också måsta lida.
För att citera Sam Harris, om du verkligen tror på detta så är ateisten på andra sidan gatan mycket farligare än pedofilen på andra sidan gatan. Pedofilen kan skada ditt barn här och nu men ateisten kan säga något som fördömmer ditt barn för all framtid.
Återigen, det är självklart befängt att verkligen tro att verkligheten är så. Men om man väl kommit till den punkt där man tror att verkligheten ser ut så, då följer martyrdöden, och det urskiljningslösa dödandet av de otrogna av ren logik. Det samma gällre för häxbränningarna i det kristna Europa, eller omöjligheten att skapa fred mellan muslimer och judar i Israel/Palestina. Så länge två grupper tror på ett evigt liv där de blir belönade eller straffade, och de tror att deras gud har givit dem Jerusalem. Så kommer det inte bli någon fred. För de som verkligen tror, är fred på jorden irrelevant. För det är bara en blinkning i deras hela existens.
Kontemplera att USA är den mest kristna demokratin och mer eller mindre den enda dekomrati som aktivt utnyttjar dödsstraff. Påverkas man av att man tror att livet fortsätter för evigt efter detta?
Skulle man vara lika villiga att använda sig av dödsstraff om man insåg att det här livet är allt man har, och att ta det från någon är att avsluta dennes existens för alltid?
Är det ett sammanträffande att dödsstraffet är avskaffat i de minst religiösa staterna och mest använt i de mest religiösa staterna?
Vi agerar baserat på vad vi tror, baserat på vår verklighetsuppfattning. Våra gärningar kommer nästan alltid vara logiska inom ramverket för vad vi tror. Vår tro, kommer inte alltid stämma med verkligheten.
Det enda sättet vi kan gardera oss mot att begå sådana fruktansvärda gärningar är genom att aldrig tro saker, utan god anledning. Att alltid ifrågasätta våra uppfattningar och vara villiga att revidera dem.
Endast genom att ständigt felkolla oss självaoch genom att kräva bevis och vara skeptiska till påståenden, kan vi stoppa “ondska”. Vi måste ifrågasätta oss själva medvetet, och våga ändra uppfattning.
För det är en sak som är gemensamt för alla som begår hemska gärnngar av den typ jag talat om ovan. Ingen av dem, är medveten om att deras tro är felaktig, när de väl begår sina handlingar. De tror alla att det de gör är rätt. Bevis, är den enda garantin vi har för att bekräfta att något verkligen är sant. Att tro utan bevis, är livsfarligt.
Det är därför jag så aktivt argumenterar mot religion. Inte för att jag tror att alla religiösa är hemska människor. Utan för att principen bakom deras tro, en tro utan bevis är farlig.
Kanske har den här posten hjälpt att förklara varför jag är så passionerat emot all form av dogma och okunskap. Jag hoppas att den har fått dig som läst den att tänka till.